ELE

Måndagen den 11 januari 2010 [2056]
I fredags var det då dags, pappas begravning.
 Foto: Christian Hald

Det ser och låter fortfarande konstigt att säga pappa och begravning i samma mening.

I fredags så började jag undra, har jag gråtit för lite?
Vet inte varför jag undrar, men jag trodde jag skulle gråta mer.
Givetvis grät jag under begravningen, och jag grät på julafton.
Och även annars också, men jag tror inte jag har fått gråta ut ordentligt.

Det är svårt att fatta, men jag tror det beror på att pappa inte bodde hemma, utan han var på sjukhemmet.
Så nu när jag har varit hemma i Laxbacken, så har det varit som vanligt, det är ingen som varit borta.

Lillan du kommenterade att hörseln är det sista som överger människan.
Tyvärr var jag inte hos pappa när han somnade in.
Det var bara min syster som var där, hon hade varit där sedan söndagen den 20 december.
Mamma och jag skulle åka upp till pappa senare på julafton var det meningen, men nu blev det på morgonen, när han somnat in.

Om jag ångrar mig?
Nä, egentligen inte, tror det beror på att jag följde med på morgonen.
Mamma och jag kom dit ungefär 2 timmar efter han tagit sitt sista andetag.
Det jag ibland har lite ångest, eller vad jag ska beskriva det som, är att jag inte strök honom på kinden när han låg där i sin säng.
Men jag var så rädd att han skulle vara kall. Att värmen hade försvunnit. (tårarna rinner nedför min kind)
Jag hade givetvis kunnat fråga någon sköterska, men det blev inte.
Samtidigt så tyckte jag väl att det skulle kännas konstigt, han andades inte...

Det var konstigt att se honom ligga där på sängen, han såg ut som vanligt,
men han var gulvit i hyn och bröstkorgen rörde sig inte.
Han såg fridfull ut där han låg. (jag gråter och gråter nu)

Nu känns det sådär overkligt igen...


Pappa är verkligen borta... Vila i frid!

Puss och kram